Nikita

Tänkte presentera mina fyra marsvin var och en för sig. Först ut är Nikita ("Kita", "Kitia") som med sina tre och ett halvt år är äldst in the bunch.

Nikita köptes på Backaplans Zoo vid en ålder av (ungefär) tre månader. I februari 2006 tog jag en taxi hem till Guldheden hållande i en låda med en liten, lockig hona.

Hon var inte den enda vita ungen med alpaca- alternativt texelanlag som fanns i affären, men då jag redan hade en vuxen hane hemma ville jag ha en äldsta honan de hade. Annars hade det nog blivit MYCKET svårt att välja. Det jag kommer ihåg från detta köp var två burar precis fulla av små, vita ulliga "lamm"ungar. Gudomligt söta.

Att köpa Nikita just där just då var något av en impuls, fast tanken på ett marsvin till hade funnits där länge. Minns att jag ringde flera kompisar (valde speciellt ut sådana som hejade på tilltaget) och frågade om det verkligen var en god idé att köpa ett till. Samtliga sa ja. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad de sagt, jag hade köpt henne ändå. Men jag tog ju i alla fall en vända i köpcentret och funderade innan, mest för syns skull. Dock tänkte jag mest på vad jag skulle kalla henne. Det stod still i huvudet. Precis då började Elton Johns "Nikita" att spelas och jag bestämde mig för att det skulle bli hennes namn.

I början fick Michi och Nikita bo i varsin bur, men efter ett tag flyttade de ihop. Nikita var då sex månader gammal, och jag väntade med spänning på att det skulle komma ungar. Och mycket riktigt, framme i juni var hon rund om magen.

Hela sommaren 2006 kan sedan beskrivas med ordet väntan. Jag väntade på att ungarna skulle komma, men de gjorde aldrig det. Än idag vet jag inte vad som hände. Möjligen kastade hon ungarna, eller så tillbakabildades de i kroppen. Det kom iallafall inga bebisar, tråkigt nog.

När Michi dog hösten 2007 skaffade jag Charlie som sällskap åt henne. Vilket jag trodde var safe, då hon gått 1,5 år med Michi utan att bli dräktig igen. Detta skulle senare visa sig vara ett misstag.

I mars 2008 var hon rund som ett hus och jag kände en eller flera ungar röra sig i magen.

Det var inte så mycket att välja på, i samråd med veterinären på Blå Stjärnan kom vi överens om att kejsarsnitt var det enda alternativet. Vid hennes ålder och med en enda stor unge i magen hade hon aldrig klarat att föda på naturlig väg.

Jag lämnade in henne på mottagningen en grådisig marsmorgon och låg sedan hemma i soffan och klappade Charlie hela dagen, väntade på att de skulle ringa. Kände någonstans att hon skulle klara sig och hoppades på det bästa. Till slut kom samtalet som sa att hon mådde okej, men att ungen hon haft i magen tyvärr inte gått att rädda.

Nikita stannade över natten för observation men jag åkte ut och hälsade på henne på kvällen. Hon var mycket trött och skrek högt av smärta när jag höll henne i famnen. Jag fick även se den dödfödda ungen, släthårig svart/vit /golden och underbart söt.

Sköterskan berättade att de kämpat jättelänge med den men att ungen helt enkelt varit för svag för att överleva.

-Jättesynd, för den var ju väldigt vacker, sa hon.

Nikita fick komma hem dagen efter och jag matade henne med critical care, och redan efter ett par dagar hade hon repat sig.

Ungefär exakt ett år senare - i mars i år - var det dags igen, den här gången hade hon fått en stor skada i sitt högeröga. Veterinären gissade på ett bett från någon av de andra eller ett rivsår. Hon hade mycket ont. Jag behandlade med antibiotika och smärtstillande dygnet runt i över en månad, och som tur var läktes ögat ihop utan att hon behövde opereras. Dock är hon helt blind på ögat. (Eller, det är vad veterinären tror. Men jag tror att hon trots allt har viss ledsyn kvar, det verkar så på hur hon beter sig.)

Nikita är som ni förstår mitt lilla oturs-svin, en olycksfågel. Men hon är så mycket mer än så. Hon är totalt orädd för såväl nya människor som okända miljöer då hon varit med mig och pendlat till och från ett jobb på Västgötaslätten under ett helt år. Hon är lite försiktig när hon kommer ut på golvet men släpper loss efter ett tag. Hon har självlockig vit päls som känns som lammull. Hon blundar och somnar nästan direkt när jag lyfter upp henne i soffan.

Hon är otroligt mysig. Jag hoppas att hon får leva länge, länge till.

Mina älsklingar

Madicken och Alindrine när de precis flyttat till mig. Mysrullen var tryggast då.

Nikita struntar helt i kameran och bara fortsätter äta. Charlie däremot, är mera avvaktande.

Hmm nja. Det kanske inte var så farligt ändå?

Inte alls farligt faktiskt. Bäst att môla på ordentligt så inte Nikita äter upp allt!

Challenge accepted

Michi (RIP) och Nikita sommaren 2006.

Irene (Eragons omplacering av marsvin) tycker det finns för få hemsidor med underbara, söta, mysiga, kuttriga marsvin som inte är upplagda av uppfödare. Jag håller med.

Jag bor i Göteborg med mina svin Nikita, Madicken, Charlie och Alindrine.
Alindrine och Madicken kommer från Eragons, medan Nikita och Charlie är köpta i zooaffär.

För femton år sedan var jag själv marsvinsuppfödare och med i SMF-hetsen. Även om jag älskade mina djur över allt annat även då och la all min tid på dem kan jag i efterhand se att allt inte var så bra. Inför utställningarna trimmades mina teddysar till exempel. Vet ni vad trimning betyder? Att man rycker av samtliga täckhåren på djuret med en pincett. Prova att göra det på ditt eget huvud... Så galet och snett att man måste plåga djuren för att få ställa ut dem.

Även släthåren måste trimmas för att få visas.

Sålde marsvinsungar till zooaffär gjorde jag också, och det är väl det som jag har mest ångest för i dagsläget. Jag har ingen aning om vilka de kom till. När jag sålde dem till zoo lämnade jag med deras stamtavlor och uppmanade zooäffarens ägare att lämna med dessa vid försäljning. Jag sa till honom att jag ville att han skulle informera de nya ägarna att de var välkomna att ringa mig om de köpt en av mina ungar, numret stod på stamtavlan. Jag vet dock inte om han verkligen lämnade med registreringsbevisen, för jag fick aldrig ett enda samtal.

Den riktigt personliga kontakten med marsvinen jag hade hemma uteblev också, för det hade jag helt enkelt för många.

När jag var i sextonårsåldern slutade jag med avel och de marsvin som var kvar bodde kvar hemma hos oss under sina resterande liv. När jag flyttade hemifrån för att plugga tog jag inte marsvinen med mig. Men 2002 började jag sakna en egen kelgris och jag tog kontakt med en uppfödare jag tidigare köpt långhår av. I september hämtade jag en underbar liten coronethane, Michi, på Göteborgs central.

Eftersom jag fått informationen att hanar inte går ihop med andra hanar levde han ensam i tre år innan han fick en kompis i Nikita. Dessutom visste jag inte att man kunde kastrera hanar så att det inte blev bebisar.

Nikita - en ljuvlig alpacakorsning - köptes 2006 och Michi blev eld och lågor - såklart.

Min fina Michi levde till hösten 2007 och nästan direkt efter hans bortgång skaffade jag Charlie som sällskap åt Nikita. Jag hade trott att hon var steril då hon och Michi aldrig fick några ungar men detta antagande visade sig vara ett misstag. I mars 2008 förlöstes en dödfödd unge med kejsarsnitt på Blå Stjärnan här i Göteborg. Jag vårdade min lilla tjej i hemmet och som den fighter hon är så klarade hon sig.

Vid ett besök i Stockholm i höstas lämnade jag svinen på Eragons för passning. I en bur satt den mest bedårande lilla flickbebis jag någonsin sett. Hon hette Alindrin (jag la senare på ett e på slutet) och skulle blivit ormmat om inte Irene räddat henne. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag ville bara HAAAA. Då det kändes en aning fel att bara välja en unge från en omplacering följde även den vuxna honan Madicken (renrasig sheltie) med hem.
För att samtliga svin skulle kunna bo ihop kastrerades Charlie i den vevan.

Det var lite om mig och mina svin.