måndag 15 juni 2009

Life goes on.. typ




Satt i bilen på väg till ett jobb idag när jag kom att tänka på Nikita, hennes mjuka päls, hur hon ruskade på sig när man kliade henne bakom örat och jag kände en våg av saknad.
Aldrig mer. Jag kommer aldrig mer att få hålla henne, kela med henne, ta upp henne och pussa henne.
Tanken på aldrig mer fyller mig med sorg.
Vissa kanske tycker det är banalt att känna så för ett marsvin, men det är folk som aldrig haft förmånen att vara nära dessa små vänliga djur, som faktiskt vill alla gott.

Som Irene säger - det är fantastiskt med varelser som är så genuint snälla som marsvin.

Gravida lilla Barbie flyttar hem till mig från Eragons på onsdag. Burens primadonna Madicken har varit där sedan i söndags för att de ska få vänja sig vid varandra. Dräktiga honor är ju mycket känsliga för stress. Men enligt sms från Irene går det riktigt bra mellan dem, vilket är jätteroligt.

Ungarna kommer förhoppningsvis ut friska och fina om en månad. Jag ska inte behålla ungarna.
(Intalar jag mig. Jag vet ju hurdan jag är. Marsvinsmissbrukare, hette det visst.)

Nästa gång kommer en presentation av den nya flocken!

fredag 12 juni 2009

Min lilla älskade vän

Nikita är borta. Det är bara två veckor sedan jag skrev inlägget om henne, att jag ville ha henne kvar hos mig länge länge till.
Så blev det inte.

Igår när jag kom hem var hon sned i ansiktet, och förvirrad. Jag bäddade med handdukar och tyger i buren och gav henne smärtstillande. Jag beredde mig på att åka in och avliva henne akut dagen efter, det vill säga idag.
Jag hoppades att hon skulle bli bättre, men inom mig visste jag att det var kört.

Jag vaknade ovanligt tidigt idag, klockan sex. Jag slogs av hur tyst det var i rummet. Även Charlie och Madicken ute i köket var helt tysta.
Jag fick känslan av att Nikita nog var död. Och det var hon. Hon låg på sidan i buren, utsträckt.
Jag är fylld av saknad, och av dåligt samvete - trots att jag vet att jag inte kunde gjort mer än vad jag gjorde.

Irene ringde och hon trodde att Nikita troligen dött av en hjärnblödning. Jag hoppas verkligen att hon slapp lida.

Nikita - du var den finaste, vitaste, ulligaste och bästa vän man någonsin kunde ha. Jag hoppas du väntar på mig på de gröna ängarna, så att jag än en gång kan få lyfta upp dig i min famn och pussa dig. Jag saknar dig så!