Älskade lilla vän

Jag blev tvungen att avliva Botilla idag. Lilla mamman, lilla fina, som bara blev fem månader gammal.

Hon hade en stor knöl på halsen, troligen en tumör. Jag är helt tom inuti. Hon var underbar, kuttrig, tam, snäll och go.

Jag hoppas hon har det bra nu, med sina bebisar.

Sen kan jag inte låta bli att undra, när ska det här sluta? Kan jag och mina djur få leva i fred nu? Kan de SNÄLLA få uppleva den åldern jag tycker att de är värda, det vill säga fem år eller mer?

Hyfsat lika

Lill-Ida till vänster, Alindrine till höger. Tror jag...

Vad är det för fel på folk?

Kollade marsvinsklipp på Youtube. Efter att ha sett på ungar som gjorde popcornhopp, marsvin som badade och ropade efter mat fick jag syn på något annat. Och tittade.
"My boa constrictor eats guinea pig". Del ett och två tittade jag på.
Nu mår jag så jävla illa och det beror inte på den påse med billigt Netto-godis som jag och kollega Marita just vräkt i oss.

Göra så mot ett marsvin. ETT MARSVIN - som är det snällaste djuret som finns. Ge det till en orm. Det finns inte ord.

De är borta

Det känns för jävligt. Men nu är det som det är.
R.I.P. fina bebisarna.

Rätt beslut

Jag åker in och avlivar dem idag. Det är rätt beslut. De mår inte bra. Och de blir inte bättre.

Efter det här ser jag fram mot en lugn period med marsvinen. Maskrosblad och mycket soffmys. Jag är trött på djurrelaterat elände (och annat elände också, för den delen).

Det är skönt att sova

Akut veterinärbesök

...blev det igår. Kom hem och Joline hade blod i rumpan. Fick panik och tog en taxi direkt till Blå Stjärnans akut. Kände som så, att om det handlar om inre blödningar så är det bara avlivning som gäller. Tog även med Mogens och mamma Botilla dit.

Joline hade kiss och blod i baken och allt kändes bara kört. Mer än kört.

Veterinären sa att jag inte skulle ha dåligt samvete om jag valde att avliva Joline. Prov togs på blodet, vilket visade sig komma från urinen. Bägge ungarna har alltså UVI (urinvägsinfektion). Tyvärr beror det troligen på deras missbildade/förlamade bakkroppar.

Jag kände att jag åtminstone var tvungen att göra det jag kan för dem, innan avlivning eventuellt blir aktuellt.

Blir aktuellt, jag låter som den journalist jag är. Saklig, distanserad. Det är jag inte.
Jag mår skit. Men, men. Nu är det som det är. Antingen är det en förlamning, som eventuellt kan hävas med massage och c-vitamin. Eller så är det ett neurologiskt inre obotligt fel, och då kommer de ha konstant UVI resten av sina liv. Det låter jag dem inte leva med. Ett par dåliga bakben, okej. Det är det ingen som dör av. Men den konstanta smärta som UVI innebär (har haft det själv ett antal gånger, tom kissat blod. Känns som att kissa taggtråd) låter jag dem inte leva med.

Jag hoppas på ett mirakel.

Fan fan fan fan FAAAAAN

Pratade med veterinären nyss. Hon tror inte på att ungarna har C-vitaminbrist och förlamning därför, hon tror att det handlar om något medfött, neurologiskt fel. Därav deras urinvägsinfektioner (som det troligen handlar om).
Hon lät som hon tyckte att avlivning var det bästa.
Men men MEN, det är inte hon som sett dem springa runt i buren, öka 20 gram på en vecka, äta och kuttra när de får mat hos mamma. De lider inte, och jag är inte beredd att avliva dem. Inte än, inte nu. När de ligger sjuka och inget annat finns att göra, då kommer jag inte att tveka.
Med Lara så var det rätt beslut. Med Joline och Mogens är det helt fel.

De har ju börjat komma upp på benen, Joline släpade sig fram för en vecka sedan, nu går hon för det mesta. Det har hänt på sju dagar, vad kan inte hända på sju till?

Jag är inte fullständigt naiv och blåögd, jag vet när det är kört. Om inte annat känner jag när det är kört. I det här fallet säger magkänslan inte kört.
Men det känns fan inte bra.

Joline och Mogens

De små älsklingarna heter Joline och Mogens och är barn till Botilla och Jon. Botilla och Jon hämtade jag (räddade jag) i Halmstad. Annonsen på Blocket upptäcktes av mig och Irene samma kväll som Lara avlivats. Jag kände att jag behövde göra något.

Jag skulle hämta den lilla honan, hanen var tillbaka på zoo redan sa ägaren. Som tur var gick jag till hennes lägenhet för att hämta honan, som visade sig ha snopp. Hanen å sin sida var gravid.

Bägge två fick följa med till Göteborg. Hanen (den riktiga) valde jag att kalla för Jon och han lämnades till Eragons omplacering. Honan, lilla Botilla, flyttade in till mig.

Och förra måndagen föddes de två små. En brun hona - Joline, och en svart hane - Mogens.

Tyvärr föddes de med marsvinsförlamning och (troligen) urinvägsinfektion. Men det går framåt. Joline släpade bägge sina ben i början av veckan, nu börjar hon komma upp på dem.

Det går inte att beskriva känslan när man ser deras framsteg. Går upp i vikt gör de också.

Allt III - sneak peak

Allt II

Den här bilden togs innan operationen. Jag tycker nästan att man kan ana bölden under hakan.







Det var på grund av en stor böld som jag valde att "ta bort" Lara. Ta bort, som det så fint heter.
Jag upptäckte i samma veva bölder på både Alindrine och Charlie. Jag trodde faktiskt att jag i det läget skulle bli tokig av sorg och ångest.
Till råga på allt fick jag vänta flera dagar över helgen på att ta dem till veterinären.

På Blå Stjärnan tyckte de att Charlie skulle opereras, medan Alindrines böld var så pass liten att vi skulle göra ett försök att häva den med bactrim.
Det går oftast inte att bara klämma marsvins bölder, då de är annorlunda än hundars, katters och människors. Infektionen är i själva böldkapseln, inte i varet. Och då marsvin är bytesdjur kan de inte lägga sig sjuka, utan det enda deras kroppar är intresserade av är att kapsla in infektionen.

Så Charlie opererades. På onsdagskvällen hämtade vi honom. Han var trött och låg på sidan. Han hade ett stort operationsärr på halsen. Min mamma, Irene och Malin var med som stöd. Han fick sova i sjukburen och var väldigt svag. Jag var osäker på om han skulle klara sig.
Men det gjorde han!
Redan första natten jag tog upp honom för att kolla såret gjorde han ett försök att smita ned i tjejburen, där han trivs bäst.
Efter en vecka var han sig själv igen. Kuttrig, brödtiggande och vacker.

Alindrines böld är troligen hävd, men jag håller koll på den tomma kapseln så det inte börjar vara sig igen. Nu har jag å andra sidan två små bebisar att hålla koll på. Allt om dem kommer i "Allt III", och det ska inte dröja mer än max några timmar.

Allt

Min älskling.







Det har hänt så mycket med mina svin att jag knappt vet vart jag ska börja. Jag borde uppdaterat innan, men jag har varit sjukt stressad. Mest på grund av sjuka små svin, men också på grund av jobb, jobb, jobb och lite mer jobb.
När man som jag jobbar med att skriva blir det dessutom ännu segare att skriva när man kommer hem, även om man egentligen vill.

Lara är borta som sagt. Det känns så jävla tomt. Jag hade planer för henne, att hon skulle bli tamare och sluta springa runt i buren och att hon skulle kuttra när jag klappade henne i buren. Jag insåg inte ens att jag hade de här funderingarna förrän hon var borta. Lara var underbar. Så vansinnigt söt med sina tvåfärgade öron. Lite vän och försiktig i sitt sätt. En aning missnöjd, som de flesta pigs.

Jag hoppas att hon fick ett bra liv hos mig. Även om det känns rent ut sagt för djävligt att hon inte ens fick uppleva sin tvåårsdag.
Antar att jag kommer skriva exakt hur avlivningen gick till framöver, men nu orkar jag inte. Det har bara gått en månad.