Söndagsfix

Innebär byte av spån i hölådan, total städ av bur samt idag även klo- och pälsklipp.
Efter så mycket ståhej vill man gärna vila sig, som synes på bilderna.
Och ny fleece är ju alltid mysigast att gosa in sig i, tycker piggsen.

Barndjur?

När jag mår dåligt, är det djuren som får mig att må bättre. Därför är det så extremt irriterande med alla dessa korkade kommentarer.
"Marsvin? De tycker jag är äckliga! De ser ut som råttor!". Yttras företrädesvis av kärringar, samtidigt som de rynkar på näsan. Man ba: ????? Råttor är söta. Om du inte gillar mina djur så håll käften rent ut sagt.

En annan korkad kommentar är:
"Marsvin? Är du tio eller?". Nej, det är jag inte. Marsvin är inget barndjur. Barndjur existerar överhuvudtaget inte. Inga barn varken kan eller ska ha huvudansvaret för några djur. Det är föräldrarnas ansvar. Är för övrigt less på den här inställningen. Räcker med att titta på Eragons Facebookgrupp för att se att marsvin är ett djur som glädjer även vuxna människor. Och inte så få vuxna heller. Punkt.

Nästa grej:
"Marsvin? Varför har du inte en hund i stället?" alternativt "Ska du skaffa hund sen i stället eller?". Svaret är att ja, jag kanske kommer att skaffa hund senare i livet. Men jag kommer ändå ha marsvin. Jag har inte marsvin i stället för hund. Jag har marsvin för att jag gillar marsvin.

Alindrine i rullen

Alla mina marsvin är underbara, men Alindrine och jag har ett speciellt band.

Hon är 3,5 år gammal nu, och jag vet att hon inte kommer leva för evigt, men jag kan inte föreställa mig den sorgen. Kan inte se mitt liv utan henne.

Tänk att så mycket kärlek kan komma från en så liten, fast stor, varelse.
Och tänk att hon såldes som "foderdjur" till en orm. Om inte Irene räddat henne hade hon gått ett vidrigt öde till mötes.

Men mer om hennes tidiga öde en annan dag. Visst blev det fina bilder?

Charlie

December var en hemsk månad. Innan jul togs först Lou och sedan Charlie ifrån mig.

Charlie blev fyra år. Han var söt och charmig, och förtjust i onyttigheter som bröd och pizzakanter. Men han visslade aldrig efter det, utan när han kände pizzalukten gick han istället närmare mig, och tittade på mig.
Då visste jag.

Nu är han borta. De andra marsvinen tigger inte pizzakant. Det är tomt.

En sekund får vi ha dem.

Calle!

Provar på det här med mobilbloggning. Vill även presentera min kastrat – Calle!
En vän kille som suttit ensam på zoo (med en kanin) till och med ett års ålder när han kom till mig.
Vet att man inte ska stödja zooaffärerna egentligen, men kunde inte motstå denne söte kille. Och dessutom var han som sagt ett år gammal, så vad som hänt om jag ej köpt honom vill jag inte veta ...