Challenge accepted

Michi (RIP) och Nikita sommaren 2006.

Irene (Eragons omplacering av marsvin) tycker det finns för få hemsidor med underbara, söta, mysiga, kuttriga marsvin som inte är upplagda av uppfödare. Jag håller med.

Jag bor i Göteborg med mina svin Nikita, Madicken, Charlie och Alindrine.
Alindrine och Madicken kommer från Eragons, medan Nikita och Charlie är köpta i zooaffär.

För femton år sedan var jag själv marsvinsuppfödare och med i SMF-hetsen. Även om jag älskade mina djur över allt annat även då och la all min tid på dem kan jag i efterhand se att allt inte var så bra. Inför utställningarna trimmades mina teddysar till exempel. Vet ni vad trimning betyder? Att man rycker av samtliga täckhåren på djuret med en pincett. Prova att göra det på ditt eget huvud... Så galet och snett att man måste plåga djuren för att få ställa ut dem.

Även släthåren måste trimmas för att få visas.

Sålde marsvinsungar till zooaffär gjorde jag också, och det är väl det som jag har mest ångest för i dagsläget. Jag har ingen aning om vilka de kom till. När jag sålde dem till zoo lämnade jag med deras stamtavlor och uppmanade zooäffarens ägare att lämna med dessa vid försäljning. Jag sa till honom att jag ville att han skulle informera de nya ägarna att de var välkomna att ringa mig om de köpt en av mina ungar, numret stod på stamtavlan. Jag vet dock inte om han verkligen lämnade med registreringsbevisen, för jag fick aldrig ett enda samtal.

Den riktigt personliga kontakten med marsvinen jag hade hemma uteblev också, för det hade jag helt enkelt för många.

När jag var i sextonårsåldern slutade jag med avel och de marsvin som var kvar bodde kvar hemma hos oss under sina resterande liv. När jag flyttade hemifrån för att plugga tog jag inte marsvinen med mig. Men 2002 började jag sakna en egen kelgris och jag tog kontakt med en uppfödare jag tidigare köpt långhår av. I september hämtade jag en underbar liten coronethane, Michi, på Göteborgs central.

Eftersom jag fått informationen att hanar inte går ihop med andra hanar levde han ensam i tre år innan han fick en kompis i Nikita. Dessutom visste jag inte att man kunde kastrera hanar så att det inte blev bebisar.

Nikita - en ljuvlig alpacakorsning - köptes 2006 och Michi blev eld och lågor - såklart.

Min fina Michi levde till hösten 2007 och nästan direkt efter hans bortgång skaffade jag Charlie som sällskap åt Nikita. Jag hade trott att hon var steril då hon och Michi aldrig fick några ungar men detta antagande visade sig vara ett misstag. I mars 2008 förlöstes en dödfödd unge med kejsarsnitt på Blå Stjärnan här i Göteborg. Jag vårdade min lilla tjej i hemmet och som den fighter hon är så klarade hon sig.

Vid ett besök i Stockholm i höstas lämnade jag svinen på Eragons för passning. I en bur satt den mest bedårande lilla flickbebis jag någonsin sett. Hon hette Alindrin (jag la senare på ett e på slutet) och skulle blivit ormmat om inte Irene räddat henne. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag ville bara HAAAA. Då det kändes en aning fel att bara välja en unge från en omplacering följde även den vuxna honan Madicken (renrasig sheltie) med hem.
För att samtliga svin skulle kunna bo ihop kastrerades Charlie i den vevan.

Det var lite om mig och mina svin.