Angående trimning

Jag trimmade mina djur när jag var en aktiv utställare. Detta var mellan fjorton och sexton års ålder. Jag fick alltid komplimanger för mina vältrimmade djur, dock gick det inte speciellt bra på utställningarna för det. Men det är ju en annan femma.

Hur som. När jag trimmade lät det såhär "ryck-pip-ryck-pip-ryck-pip" osv osv osv ungefär 500 gånger tills djuret var färdigtrimmat. Rycket var jag och min pincett, pipet kom från mitt lilla marsvin. Minns speciellt en amerikansk crested-hona vid namn Chess som tåligt fann sig i denna behandling, fast med ett och annat pip.
Det dåliga samvetet kommer tillbaka och hugger mig i hälarna, och nog kändes trimningen fel redan då, det minns jag ju. Men så gjorde ju alla i SMF. Herregud, man fick ju inte ens visa sina otrimmade djur (eller, fick fick man väl, men då blev ju resultatet därefter) på utställning, så det är klart att jag trodde det var okej. Intalade mig att det var okej.

Två långhår som skulle rullas har jag också haft i min dar. Den första - Mike - kan ha varit mitt gosigaste och sötaste marsvin ever. En svart och brun merino som älskade att kela och ligga på rygg. Älskade mig. Tills kammen kom fram, vill säga. Han HATADE den. Högg i kammen så det blev märken. Höll sånär på att hugga mig i handen så blodet sprutade. Han klipptes kort och därefter rådde frid.

Jag gav upp både långhår, teddys och släthår fram till 2002, då jag skaffade marsvin igen efter ett långt uppehåll. Nu minsann, skulle jag lära mig att rulla långhår.
Michi inköptes. Jag började så smått att försöka vänja honom vid kammen. För att göra en lång historia kort så blev det samma visa som med Mike. Blod, hugg och skrik.
Han klipptes kort, och jag insåg att någon rullexpert skulle jag då aldrig bli. Jag var lika glad för det ändå, men gladast var dock svinen.

Min poäng, och det som alla glada rullare och trimmare borde ta till sig är blott denna:

Om marsvinen fick välja, skulle de rullas och trimmas då? Nej, det skulle de inte.
FÖR DET GÖR ONT OCH ÄR OBEHAGLIGT!

Rub it in, people.

Ida!!!!

En ny liten tjej har flyttat in hos mig. Hon heter Ida (men för att undvika förväxlingar med K:s söta syrra försöker jag också jobba in namnet Lil'Rene (lilla Irene, inspirerat av Lil'Kim och "Eragons-Irene"). Ska försöka lägga upp bilder på henne så snart som men min dator är heeeeelt störd just nu (låter som ett tröskverk) och jag har inga batterier i kameran. Måste ändå masa mig ned på stan för att shoppa julklapparna klart så kanske blir till kvällen.

Ida är iaf släkt med Alindrine. Hon är väldigt rädd i buren men go och kuttrig i famnen. Hon har till och med lagt sig att sova där, bedårande med benen sträckta bak.

Nu ska jag masa mig in i duschen. Sen stan. Det är sju minus och SVINKALLT här så inte en chans att jag kommer tvätta håret. Tur det finns mössor...

En update

Jag och svinen är i Småland och myser. Alindrine sover på magen varje kväll när vi kollar på "Ullared". Det vankas gurka och choklad (det förstnämnda till mig, det andra till dem).
På måndag åker vi tillbaka till stan!

Dåligt samvete-bloggen

Alindrine har fyllt ett år, jag har fyllt två-nio år. Såhär liiiiten var hon när hon kom till mig för knappt ett år sen. Madickissi till vänster.

...är den här just nu. Har tusen och en saker på gång så har verkligen inte hunnit marsvinsblogga. Eller: handen på hjärtat, hunnit hade jag väl, likväl som jag hinner spela meningslösa spel på Fejan eller kolla på Americas Next Top Model men dessa aktiviteter kräver liksom ingen prestation från min sida.

Anywho. Nu är jag här. Marsvinen mår bra, jag mår bra (om än väldigt stressad, två jobb och en heltidskurs på det, YIHAA!!!). Dagens bästa mat för älsklingarna är spetskål, finns riktigt billigt på Willys. Vet inte riktigt vad skillnaden är mot vitkål men då vitkålen för mina darlings är som... tja... kokt kål för oss, är spetskålen nästan uppe på gurkans nivå i popularitet. Spännande det där.

Charlie fortsätter att tigga bröd på morgnarna och jag vet att jag inte borde ge honom egentligen men han ser så bedårande ut när han tigger, inte ett pip, han bara ställer sig upp mot burgallret och tittar på mig tills han får en liten bit. Detta har pågått i över ett år säkert, och hittills har det aldrig varit något fel med hans mage. Ta i trä.

Nä, nu ska jag packa mig iväg till Willys igen. Får åka över halva stan för att komma dit men något annat har jag inte råd med såhär en vecka innan löning. Det blir spetskål och gurka till dem och ingredienser till palak tofu och vegetarisk korv stroganoff till mig.

Ciao och puss på er och era svin!!!

Rutiner

Verkligen dags att skriva nytt inlägg. Dock gillar jag inte att lägga in inlägg som inte har någon bild. Men men. Just nu sitter jag på jobbet (bus, bus) och där har jag inga sköna marsvinspics.
Jag har varit på bröllop i Luleå samt i Stockholm och då har piggsen varit på Eragons. Det var jobbigt att vara borta från dem så länge. Speciellt känslan av att jag befann mig i andra änden av landet från dem gjorde att jag fick lite panik.
Men nu är vi hemma igen, och har kommit in i rutin. Jag är sjukt trött på att hålla på och flänga och fara.

Sjuk

Här har varit sjukt värre. Åkte med svinen hem till föräldrarna i Småland i onsdags förra veckan och däckade i influensa direkt. Febertoppar och halsont följdes sedan raskt av - tadaaa! - öroninflammation.
Lagom roligt.
Svinen led dock inte av influensan, ens om det var svininfluensan, (höhö) utan åtnjöt färskt plockat flera gånger om dagen. Enda nackdelen med dessa maskrosblad var att det följde med objudna äckliga gäster in - nämligen tvestjärtar.
Nu är vi alla iaf tillbaka i stan och tillbaka på banan. Sen att det är riktigt segt att det redan blivit höst är en annan historia.

Gräsfrossa!

När svinen var på pensionat hos Eragons för ett par veckor sedan pignappades de hem till Irene i Bohus. Idag fick jag en cd-skiva med fina bilder som hon fotade då. Kommer lägga upp fler men klockan är mycket. Här kommer iaf ett smakprov. Fotograf är Irene S. Ljunggren.

Äntligen

Fick ett tips om speciella tvättpåsar till hästtäcken och hundsängar som kan användas till spåniga marsvinsgrejer. Mina svin älskar nämligen mjuka tygsaker att sova på och leka med, men grannarna blir inte lika glada när jag tvättar nämnda attribut i den gemensamma tvättstugan. Sist gick det åt en hel rulle hushållspapper för att torka tvättmaskinen ren, och vem orkar hålla på så?

Surfade in på nätet i morse för att försöka hitta dylika påsar, men kammade noll. Ingen av de stora svenska återförsäljarna av häst- och hundtillbehör hade tvättpåsarna jag sökte.
Började febrilt söka på engelska för att möjligen kunna importera tvättpåsar hit. (Vad heter tvättpåse och hästtäcke på engelska liksom? Joooo, washing sack och horse clothes. Man lär sig något nytt varje dag.)
Efter att ha slagit på 10 000 olika ordkombinationer så hittade jag ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN den här sidan http://www.washingnet.org.uk/washing_bags.html.

Jag ska beställa så fort lönen kommer. Jag ser ljuset Jonatan.

Infoblad

Efter inlägget om zooaffären har jag bestämt mig för att SLUTA TÄNKA och istället BÖRJA GÖRA.

Vad är det då jag ska göra?
Jo, tänkte knåpa ihop ett infoblad med skötselråd om marsvin, länkar till bra hemsidor samt lite annat smått och gott. Dessa tänkte jag sen dela ut i så många zooaffärer jag hinner. Jag kommer uppmana zooaffärernas ägare att dels ta till sig informationen själva, dels dela ut den i samband med att marsvin säljs.

Min mission börjar idag!

Blir så ledsen

Jag var inne i en zooaffär idag. Inte för att köpa djur eller till mina djur. Tittade i djurrummet fast jag visste att jag skulle må dåligt av det. Därinne satt två bedårande marsvinspojkar tillsammans med en lika bedårande söt kanin. Marsvinen var kanske fyra-fem månader gamla och livrädda. Satt och tryckte inne i huset, kaninen satt ovanpå.
Jag sa ingenting till zooaffärens ägare. Vad skulle jag sagt? Att man inte ska ha kanin och marsvin ihop? Ja. Att marsvinen ska ha mer hö än vad dessa hade? Ja. Jag borde frågat om vad som kommer hända med dessa underbara små marsvin om ingen köper dem? Men jag vet inte riktigt om jag vill veta.

Jag försöker skylla på att jag egentligen var där i ett annat ärende, ett jobb-ärende. Och zooaffärens ägare var jättetrevlig. Kanske hade han det sådär av okunskap.

Fan, att jag är så mesig. Varför sa jag ingenting?

Åhhh känner mest för att springa ned till zooaffären och köpa på mig alla djur de har där, råttor, marsvin, fåglar, kaniner, hamstrar, möss. "Rädda dem", vilket ju är en galet korkad tanke, då platserna genast skulle fyllas av nya djur.

Hemma hos-reportage

Såhär bor marsvinen! Halva deras hem - den ena enmetersburen - syns i bild. Jag har plockat undan den andra för att kunna fota ordentligt. Eller ordentligt, så fort kameran började pipa och ställa in sig sprang de för livet.

Några hus och skålar plockades också bort för att svinen skulle synas ordentligt.

Har kollat på Sagan om konungens återkomst idag och igår. Den oklippta versionen, så alla marsvinen hann med att kolla på film i soffan med mig minst en gång.

Noterade först efteråt hur väl pet-flaskeinsamlingspåsen syns på bild. Inte mycket att göra åt, bor man i en etta så gör man. Och jag vill poängtera att inga svin kommer åt att gnaga på plasten.

Charlie och Madicken

Min fotosession in bed fortsätter med Madicken och Charlie "Pojken". Fast som sagt, det kommer i omvänd ordning för er. (Er, förresten? Har jag läsare? Ja, det kanske jag har nu när jag länkats från Eragons. Och när jag dessutom är med och tävlar med min sida. Det visste jag faktiskt inte när jag skapade sidan, men det gör naturligtvis inte att jag vill vinna mindre.)

Madickissi och Pojken är de som styr och ställer i buren. Charlie mest genom att vara den enda hanen (dra helst inga parelleller till människor), Madicken mer genom att ta vad hon vill ha.

Madicken kom till mig från Eragons i höstas, och hon är tre år gammal. Ett vansinnigt vackert djur, jag kan sitta och bara titta på henne och förundras. Just nu är hon nyklippt för sommaren och ser lite hackig ut i pälsen, men ändå så otroligt söt.

Till sättet är hon bestämd, lite missnöjd och full of herself. Samt charmig, go och mysig. Hon pussas på munnen när vi kollar på teve, men markerar samtidigt att hon inte är riktigt nöjd. Fast när hon legat bredvid mig på en handduk i nån kvart så brukar det gå bra att somna tycker hon.

Förutsatt dock att hon är ensam upptagen i famnen. Är någon av de andra med leder det mest till gnäll och tandagnissel.

Jag köpte alltså Madicken som vuxen, i oktober förra året. Då kom hon till mig tillsammans med Alindrine, som då var bebis. Madicken är en sheltie som från början kommer från en uppfödare. Hennes förra ägare lämnade henne till omplacering för att hon inte kunde få fler ungar. Jag tycker det var konstigt resonerat, men men. Dessutom hade hon ju aldrig hamnat hos mig om hon inte lämnats in för adoption.

Det enda jag kan tycka är lite tråkigt är att vi inte kommer få lika lång tid tillsammans, som man får när man skaffar ett yngre djur. Det är ju en egoistisk tanke i och för sig, och jag försöker njuta av varje dag jag har förmånen att dela med Madicken.

(Nu lät jag som en klyscha, men det är faktiskt sant.)

Lara och Alindrine

Älsklingar! Finns det något bättre än marsvin i en obäddad säng? När jag vaknar klockan fem och inte kan somna om brukar jag plocka upp en av dem som får ligga på min mage och gosa fram till klockan kvart i sex då jag har den stora glädjen att kliva upp.

Lara har de mest underbara svarta ögon. Hela hon är vansinnigt söt.

Alindrines röda ögon är nästan det jag älskar mest med hennes utseende. Kombon röda ögon och golden/blue/white som hon är är bara helt underbar!

Att hon sen är den goaste du kan hitta i sättet gör inte direkt saken sämre.

Jag fortsätter min mission att tämja Lara. Det går sådär. I famnen myser hon men i buren är det ränna runt som gäller.

Nu bilder på Charlie och Madicken. Fast det kommer ju komma i omvänd ordning för er.

Länge sen

.. Jag skrev något här och det beror på att det hänt sjukt mycket de senaste två veckorna.
Inte minst har LARA flyttat hem till mig. Denna lilla flicka hette Barbie tidigare, och även om jag gillar både plast och rosa gillade jag inte just det namnet på just henne.
Så det blev Lara, efter mitt första marsvin.

Lara är vansinnigt nyfiken och pigg men springer tyvärr för livet när hon ska plockas upp ur buren. Detta beteende har nu i viss mån smittat av sig på Alindrine, så jag har kört tämjning framför tv:n någon vecka i streck nu. Dessa mina minsta tjejer lägger sig gärna skavföttes och sover när de är uppe i famnen. Ljuvligt söta!

Lara kommer från Eragons och hon hade misskötts å det grövsta hos sin tidigare ägare, som låtit henne gå med hane 24/7 och få kull på kull på kull med ungar. Djurplågeri!
När jag för första gången såg henne på Eragons hade hon två bebisar och vägde lite över 600 gram. Inte okej! Nu har hon dock ökat i vikt till 820 gram. Vi trodde ju tidigare att hon kunde vara omparad och dräktig igen men så verkar det inte vara. Verkligen tur, för frågan är om hon klarat en kull till i sitt svaga tillstånd.

Nu bor hela flocken - Lara, Alindrine, Madicken och Charlie - tillsammans i två sammansatta enmetersburar i köket.

De var på pensionat på Eragons under helgen, tydligen hade de haft himla skoj i en hängmatta där. Så jag har bestämt mig för att beställa två hängmattor på nätet. 74 kronor styck tycker jag att verkar prisvärt.
Finns på http://www.fiasbutik.com

En trimmer behöver jag också köpa till mina långhår. Går ganska långsamt att klippa dem med sax, men en kort frisyr är ju ett måste i sommarvärmen.

Återkommer. Med bilder.

Life goes on.. typ

Satt i bilen på väg till ett jobb idag när jag kom att tänka på Nikita, hennes mjuka päls, hur hon ruskade på sig när man kliade henne bakom örat och jag kände en våg av saknad.
Aldrig mer. Jag kommer aldrig mer att få hålla henne, kela med henne, ta upp henne och pussa henne.
Tanken på aldrig mer fyller mig med sorg.
Vissa kanske tycker det är banalt att känna så för ett marsvin, men det är folk som aldrig haft förmånen att vara nära dessa små vänliga djur, som faktiskt vill alla gott.

Som Irene säger - det är fantastiskt med varelser som är så genuint snälla som marsvin.

Gravida lilla Barbie flyttar hem till mig från Eragons på onsdag. Burens primadonna Madicken har varit där sedan i söndags för att de ska få vänja sig vid varandra. Dräktiga honor är ju mycket känsliga för stress. Men enligt sms från Irene går det riktigt bra mellan dem, vilket är jätteroligt.

Ungarna kommer förhoppningsvis ut friska och fina om en månad. Jag ska inte behålla ungarna.
(Intalar jag mig. Jag vet ju hurdan jag är. Marsvinsmissbrukare, hette det visst.)

Nästa gång kommer en presentation av den nya flocken!

Min lilla älskade vän

Nikita är borta. Det är bara två veckor sedan jag skrev inlägget om henne, att jag ville ha henne kvar hos mig länge länge till.
Så blev det inte.

Igår när jag kom hem var hon sned i ansiktet, och förvirrad. Jag bäddade med handdukar och tyger i buren och gav henne smärtstillande. Jag beredde mig på att åka in och avliva henne akut dagen efter, det vill säga idag.
Jag hoppades att hon skulle bli bättre, men inom mig visste jag att det var kört.

Jag vaknade ovanligt tidigt idag, klockan sex. Jag slogs av hur tyst det var i rummet. Även Charlie och Madicken ute i köket var helt tysta.
Jag fick känslan av att Nikita nog var död. Och det var hon. Hon låg på sidan i buren, utsträckt.
Jag är fylld av saknad, och av dåligt samvete - trots att jag vet att jag inte kunde gjort mer än vad jag gjorde.

Irene ringde och hon trodde att Nikita troligen dött av en hjärnblödning. Jag hoppas verkligen att hon slapp lida.

Nikita - du var den finaste, vitaste, ulligaste och bästa vän man någonsin kunde ha. Jag hoppas du väntar på mig på de gröna ängarna, så att jag än en gång kan få lyfta upp dig i min famn och pussa dig. Jag saknar dig så!

Nikita

Tänkte presentera mina fyra marsvin var och en för sig. Först ut är Nikita ("Kita", "Kitia") som med sina tre och ett halvt år är äldst in the bunch.

Nikita köptes på Backaplans Zoo vid en ålder av (ungefär) tre månader. I februari 2006 tog jag en taxi hem till Guldheden hållande i en låda med en liten, lockig hona.

Hon var inte den enda vita ungen med alpaca- alternativt texelanlag som fanns i affären, men då jag redan hade en vuxen hane hemma ville jag ha en äldsta honan de hade. Annars hade det nog blivit MYCKET svårt att välja. Det jag kommer ihåg från detta köp var två burar precis fulla av små, vita ulliga "lamm"ungar. Gudomligt söta.

Att köpa Nikita just där just då var något av en impuls, fast tanken på ett marsvin till hade funnits där länge. Minns att jag ringde flera kompisar (valde speciellt ut sådana som hejade på tilltaget) och frågade om det verkligen var en god idé att köpa ett till. Samtliga sa ja. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll vad de sagt, jag hade köpt henne ändå. Men jag tog ju i alla fall en vända i köpcentret och funderade innan, mest för syns skull. Dock tänkte jag mest på vad jag skulle kalla henne. Det stod still i huvudet. Precis då började Elton Johns "Nikita" att spelas och jag bestämde mig för att det skulle bli hennes namn.

I början fick Michi och Nikita bo i varsin bur, men efter ett tag flyttade de ihop. Nikita var då sex månader gammal, och jag väntade med spänning på att det skulle komma ungar. Och mycket riktigt, framme i juni var hon rund om magen.

Hela sommaren 2006 kan sedan beskrivas med ordet väntan. Jag väntade på att ungarna skulle komma, men de gjorde aldrig det. Än idag vet jag inte vad som hände. Möjligen kastade hon ungarna, eller så tillbakabildades de i kroppen. Det kom iallafall inga bebisar, tråkigt nog.

När Michi dog hösten 2007 skaffade jag Charlie som sällskap åt henne. Vilket jag trodde var safe, då hon gått 1,5 år med Michi utan att bli dräktig igen. Detta skulle senare visa sig vara ett misstag.

I mars 2008 var hon rund som ett hus och jag kände en eller flera ungar röra sig i magen.

Det var inte så mycket att välja på, i samråd med veterinären på Blå Stjärnan kom vi överens om att kejsarsnitt var det enda alternativet. Vid hennes ålder och med en enda stor unge i magen hade hon aldrig klarat att föda på naturlig väg.

Jag lämnade in henne på mottagningen en grådisig marsmorgon och låg sedan hemma i soffan och klappade Charlie hela dagen, väntade på att de skulle ringa. Kände någonstans att hon skulle klara sig och hoppades på det bästa. Till slut kom samtalet som sa att hon mådde okej, men att ungen hon haft i magen tyvärr inte gått att rädda.

Nikita stannade över natten för observation men jag åkte ut och hälsade på henne på kvällen. Hon var mycket trött och skrek högt av smärta när jag höll henne i famnen. Jag fick även se den dödfödda ungen, släthårig svart/vit /golden och underbart söt.

Sköterskan berättade att de kämpat jättelänge med den men att ungen helt enkelt varit för svag för att överleva.

-Jättesynd, för den var ju väldigt vacker, sa hon.

Nikita fick komma hem dagen efter och jag matade henne med critical care, och redan efter ett par dagar hade hon repat sig.

Ungefär exakt ett år senare - i mars i år - var det dags igen, den här gången hade hon fått en stor skada i sitt högeröga. Veterinären gissade på ett bett från någon av de andra eller ett rivsår. Hon hade mycket ont. Jag behandlade med antibiotika och smärtstillande dygnet runt i över en månad, och som tur var läktes ögat ihop utan att hon behövde opereras. Dock är hon helt blind på ögat. (Eller, det är vad veterinären tror. Men jag tror att hon trots allt har viss ledsyn kvar, det verkar så på hur hon beter sig.)

Nikita är som ni förstår mitt lilla oturs-svin, en olycksfågel. Men hon är så mycket mer än så. Hon är totalt orädd för såväl nya människor som okända miljöer då hon varit med mig och pendlat till och från ett jobb på Västgötaslätten under ett helt år. Hon är lite försiktig när hon kommer ut på golvet men släpper loss efter ett tag. Hon har självlockig vit päls som känns som lammull. Hon blundar och somnar nästan direkt när jag lyfter upp henne i soffan.

Hon är otroligt mysig. Jag hoppas att hon får leva länge, länge till.

Mina älsklingar

Madicken och Alindrine när de precis flyttat till mig. Mysrullen var tryggast då.

Nikita struntar helt i kameran och bara fortsätter äta. Charlie däremot, är mera avvaktande.

Hmm nja. Det kanske inte var så farligt ändå?

Inte alls farligt faktiskt. Bäst att môla på ordentligt så inte Nikita äter upp allt!

Challenge accepted

Michi (RIP) och Nikita sommaren 2006.

Irene (Eragons omplacering av marsvin) tycker det finns för få hemsidor med underbara, söta, mysiga, kuttriga marsvin som inte är upplagda av uppfödare. Jag håller med.

Jag bor i Göteborg med mina svin Nikita, Madicken, Charlie och Alindrine.
Alindrine och Madicken kommer från Eragons, medan Nikita och Charlie är köpta i zooaffär.

För femton år sedan var jag själv marsvinsuppfödare och med i SMF-hetsen. Även om jag älskade mina djur över allt annat även då och la all min tid på dem kan jag i efterhand se att allt inte var så bra. Inför utställningarna trimmades mina teddysar till exempel. Vet ni vad trimning betyder? Att man rycker av samtliga täckhåren på djuret med en pincett. Prova att göra det på ditt eget huvud... Så galet och snett att man måste plåga djuren för att få ställa ut dem.

Även släthåren måste trimmas för att få visas.

Sålde marsvinsungar till zooaffär gjorde jag också, och det är väl det som jag har mest ångest för i dagsläget. Jag har ingen aning om vilka de kom till. När jag sålde dem till zoo lämnade jag med deras stamtavlor och uppmanade zooäffarens ägare att lämna med dessa vid försäljning. Jag sa till honom att jag ville att han skulle informera de nya ägarna att de var välkomna att ringa mig om de köpt en av mina ungar, numret stod på stamtavlan. Jag vet dock inte om han verkligen lämnade med registreringsbevisen, för jag fick aldrig ett enda samtal.

Den riktigt personliga kontakten med marsvinen jag hade hemma uteblev också, för det hade jag helt enkelt för många.

När jag var i sextonårsåldern slutade jag med avel och de marsvin som var kvar bodde kvar hemma hos oss under sina resterande liv. När jag flyttade hemifrån för att plugga tog jag inte marsvinen med mig. Men 2002 började jag sakna en egen kelgris och jag tog kontakt med en uppfödare jag tidigare köpt långhår av. I september hämtade jag en underbar liten coronethane, Michi, på Göteborgs central.

Eftersom jag fått informationen att hanar inte går ihop med andra hanar levde han ensam i tre år innan han fick en kompis i Nikita. Dessutom visste jag inte att man kunde kastrera hanar så att det inte blev bebisar.

Nikita - en ljuvlig alpacakorsning - köptes 2006 och Michi blev eld och lågor - såklart.

Min fina Michi levde till hösten 2007 och nästan direkt efter hans bortgång skaffade jag Charlie som sällskap åt Nikita. Jag hade trott att hon var steril då hon och Michi aldrig fick några ungar men detta antagande visade sig vara ett misstag. I mars 2008 förlöstes en dödfödd unge med kejsarsnitt på Blå Stjärnan här i Göteborg. Jag vårdade min lilla tjej i hemmet och som den fighter hon är så klarade hon sig.

Vid ett besök i Stockholm i höstas lämnade jag svinen på Eragons för passning. I en bur satt den mest bedårande lilla flickbebis jag någonsin sett. Hon hette Alindrin (jag la senare på ett e på slutet) och skulle blivit ormmat om inte Irene räddat henne. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag ville bara HAAAA. Då det kändes en aning fel att bara välja en unge från en omplacering följde även den vuxna honan Madicken (renrasig sheltie) med hem.
För att samtliga svin skulle kunna bo ihop kastrerades Charlie i den vevan.

Det var lite om mig och mina svin.