Nikita är borta. Det är bara två veckor sedan jag skrev inlägget om henne, att jag ville ha henne kvar hos mig länge länge till.
Så blev det inte.
Igår när jag kom hem var hon sned i ansiktet, och förvirrad. Jag bäddade med handdukar och tyger i buren och gav henne smärtstillande. Jag beredde mig på att åka in och avliva henne akut dagen efter, det vill säga idag.
Jag hoppades att hon skulle bli bättre, men inom mig visste jag att det var kört.
Jag vaknade ovanligt tidigt idag, klockan sex. Jag slogs av hur tyst det var i rummet. Även Charlie och Madicken ute i köket var helt tysta.
Jag fick känslan av att Nikita nog var död. Och det var hon. Hon låg på sidan i buren, utsträckt.
Jag är fylld av saknad, och av dåligt samvete - trots att jag vet att jag inte kunde gjort mer än vad jag gjorde.
Irene ringde och hon trodde att Nikita troligen dött av en hjärnblödning. Jag hoppas verkligen att hon slapp lida.
Nikita - du var den finaste, vitaste, ulligaste och bästa vän man någonsin kunde ha. Jag hoppas du väntar på mig på de gröna ängarna, så att jag än en gång kan få lyfta upp dig i min famn och pussa dig. Jag saknar dig så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar