...blev det igår. Kom hem och Joline hade blod i rumpan. Fick panik och tog en taxi direkt till Blå Stjärnans akut. Kände som så, att om det handlar om inre blödningar så är det bara avlivning som gäller. Tog även med Mogens och mamma Botilla dit.
Joline hade kiss och blod i baken och allt kändes bara kört. Mer än kört.
Veterinären sa att jag inte skulle ha dåligt samvete om jag valde att avliva Joline. Prov togs på blodet, vilket visade sig komma från urinen. Bägge ungarna har alltså UVI (urinvägsinfektion). Tyvärr beror det troligen på deras missbildade/förlamade bakkroppar.
Jag kände att jag åtminstone var tvungen att göra det jag kan för dem, innan avlivning eventuellt blir aktuellt.
Blir aktuellt, jag låter som den journalist jag är. Saklig, distanserad. Det är jag inte.
Jag mår skit. Men, men. Nu är det som det är. Antingen är det en förlamning, som eventuellt kan hävas med massage och c-vitamin. Eller så är det ett neurologiskt inre obotligt fel, och då kommer de ha konstant UVI resten av sina liv. Det låter jag dem inte leva med. Ett par dåliga bakben, okej. Det är det ingen som dör av. Men den konstanta smärta som UVI innebär (har haft det själv ett antal gånger, tom kissat blod. Känns som att kissa taggtråd) låter jag dem inte leva med.
Jag hoppas på ett mirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar