Pratade med veterinären nyss. Hon tror inte på att ungarna har C-vitaminbrist och förlamning därför, hon tror att det handlar om något medfött, neurologiskt fel. Därav deras urinvägsinfektioner (som det troligen handlar om).
Hon lät som hon tyckte att avlivning var det bästa.
Men men MEN, det är inte hon som sett dem springa runt i buren, öka 20 gram på en vecka, äta och kuttra när de får mat hos mamma. De lider inte, och jag är inte beredd att avliva dem. Inte än, inte nu. När de ligger sjuka och inget annat finns att göra, då kommer jag inte att tveka.
Med Lara så var det rätt beslut. Med Joline och Mogens är det helt fel.
De har ju börjat komma upp på benen, Joline släpade sig fram för en vecka sedan, nu går hon för det mesta. Det har hänt på sju dagar, vad kan inte hända på sju till?
Jag är inte fullständigt naiv och blåögd, jag vet när det är kört. Om inte annat känner jag när det är kört. I det här fallet säger magkänslan inte kört.
Men det känns fan inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar