Calle var namnet

Calle heter jag. Faktiskt.

Igår skrev jag fel namn på Calle i bloggen. Jag skrev Charlie, istället för Calle. Charlie är min gamla kastrat som gick bort för ett år sedan. Han hade samma färger som Calle, och var helt underbart tam och trevlig. Saknar honom enormt!

Charlie. Finingen.

För övrigt är jag och marsvinen kändisar nu. Igår var Irene här och gjorde ett hemma hos-reportage. Coolers! Någon som vill ha våra autografer? Inlägget finns att läsa här.

Livia Drusilla

Söt som socker.



Livia heter jag och är en pigg tjej, född 7 augusti i år. Jag väger 388 gram och gillar att utforska min omgivning.

Jag bor tillsammans med Charlie, Alindrine, Madicken, Eliza, Mary, Pavlena och Bruno (fast Bruno är här som gäst, säger matte).

Jag har bott här i tre dagar nu och tycker att det mesta är spännande.

Några saker jag gjort, redan:
– Sprungit upp och ner för rampen till höloftet (läskigt ...).
– Provat hängmattan, den var mysig!
– Bråkat med de stora, är ju full av bus.
– Legat på mattes ena axel med tant Alindrine på den andra och sovit. Matte kollade på Arkiv X innehållande spöken och var lättskrämd. Dessutom hade strömmen gått, så det var tur att vi grisar fanns där.

Jag hade inget namn på Eragons men nu heter jag Livia. Jag är döpt efter en tant som levde för länge sedan som hette Livia Drusilla. Hennes första man var en tok som hette kejsar Nero. Matte tänker att min namne måste varit ganska smart för att klara av att leva med honom.

Idag får bilderna tala

Fina Madicken överst.

Därefter Mary, Pavlena och Calle.

Lill-Ida och Eliza på bilden längst ner.

Söndagsfix

Innebär byte av spån i hölådan, total städ av bur samt idag även klo- och pälsklipp.
Efter så mycket ståhej vill man gärna vila sig, som synes på bilderna.
Och ny fleece är ju alltid mysigast att gosa in sig i, tycker piggsen.

Barndjur?

När jag mår dåligt, är det djuren som får mig att må bättre. Därför är det så extremt irriterande med alla dessa korkade kommentarer.
"Marsvin? De tycker jag är äckliga! De ser ut som råttor!". Yttras företrädesvis av kärringar, samtidigt som de rynkar på näsan. Man ba: ????? Råttor är söta. Om du inte gillar mina djur så håll käften rent ut sagt.

En annan korkad kommentar är:
"Marsvin? Är du tio eller?". Nej, det är jag inte. Marsvin är inget barndjur. Barndjur existerar överhuvudtaget inte. Inga barn varken kan eller ska ha huvudansvaret för några djur. Det är föräldrarnas ansvar. Är för övrigt less på den här inställningen. Räcker med att titta på Eragons Facebookgrupp för att se att marsvin är ett djur som glädjer även vuxna människor. Och inte så få vuxna heller. Punkt.

Nästa grej:
"Marsvin? Varför har du inte en hund i stället?" alternativt "Ska du skaffa hund sen i stället eller?". Svaret är att ja, jag kanske kommer att skaffa hund senare i livet. Men jag kommer ändå ha marsvin. Jag har inte marsvin i stället för hund. Jag har marsvin för att jag gillar marsvin.

Alindrine i rullen

Alla mina marsvin är underbara, men Alindrine och jag har ett speciellt band.

Hon är 3,5 år gammal nu, och jag vet att hon inte kommer leva för evigt, men jag kan inte föreställa mig den sorgen. Kan inte se mitt liv utan henne.

Tänk att så mycket kärlek kan komma från en så liten, fast stor, varelse.
Och tänk att hon såldes som "foderdjur" till en orm. Om inte Irene räddat henne hade hon gått ett vidrigt öde till mötes.

Men mer om hennes tidiga öde en annan dag. Visst blev det fina bilder?

Charlie

December var en hemsk månad. Innan jul togs först Lou och sedan Charlie ifrån mig.

Charlie blev fyra år. Han var söt och charmig, och förtjust i onyttigheter som bröd och pizzakanter. Men han visslade aldrig efter det, utan när han kände pizzalukten gick han istället närmare mig, och tittade på mig.
Då visste jag.

Nu är han borta. De andra marsvinen tigger inte pizzakant. Det är tomt.

En sekund får vi ha dem.