Charlie blev fyra år. Han var söt och charmig, och förtjust i onyttigheter som bröd och pizzakanter. Men han visslade aldrig efter det, utan när han kände pizzalukten gick han istället närmare mig, och tittade på mig.
Då visste jag.
Nu är han borta. De andra marsvinen tigger inte pizzakant. Det är tomt.
En sekund får vi ha dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar