Blir så ledsen

Jag var inne i en zooaffär idag. Inte för att köpa djur eller till mina djur. Tittade i djurrummet fast jag visste att jag skulle må dåligt av det. Därinne satt två bedårande marsvinspojkar tillsammans med en lika bedårande söt kanin. Marsvinen var kanske fyra-fem månader gamla och livrädda. Satt och tryckte inne i huset, kaninen satt ovanpå.
Jag sa ingenting till zooaffärens ägare. Vad skulle jag sagt? Att man inte ska ha kanin och marsvin ihop? Ja. Att marsvinen ska ha mer hö än vad dessa hade? Ja. Jag borde frågat om vad som kommer hända med dessa underbara små marsvin om ingen köper dem? Men jag vet inte riktigt om jag vill veta.

Jag försöker skylla på att jag egentligen var där i ett annat ärende, ett jobb-ärende. Och zooaffärens ägare var jättetrevlig. Kanske hade han det sådär av okunskap.

Fan, att jag är så mesig. Varför sa jag ingenting?

Åhhh känner mest för att springa ned till zooaffären och köpa på mig alla djur de har där, råttor, marsvin, fåglar, kaniner, hamstrar, möss. "Rädda dem", vilket ju är en galet korkad tanke, då platserna genast skulle fyllas av nya djur.

Hemma hos-reportage

Såhär bor marsvinen! Halva deras hem - den ena enmetersburen - syns i bild. Jag har plockat undan den andra för att kunna fota ordentligt. Eller ordentligt, så fort kameran började pipa och ställa in sig sprang de för livet.

Några hus och skålar plockades också bort för att svinen skulle synas ordentligt.

Har kollat på Sagan om konungens återkomst idag och igår. Den oklippta versionen, så alla marsvinen hann med att kolla på film i soffan med mig minst en gång.

Noterade först efteråt hur väl pet-flaskeinsamlingspåsen syns på bild. Inte mycket att göra åt, bor man i en etta så gör man. Och jag vill poängtera att inga svin kommer åt att gnaga på plasten.

Charlie och Madicken

Min fotosession in bed fortsätter med Madicken och Charlie "Pojken". Fast som sagt, det kommer i omvänd ordning för er. (Er, förresten? Har jag läsare? Ja, det kanske jag har nu när jag länkats från Eragons. Och när jag dessutom är med och tävlar med min sida. Det visste jag faktiskt inte när jag skapade sidan, men det gör naturligtvis inte att jag vill vinna mindre.)

Madickissi och Pojken är de som styr och ställer i buren. Charlie mest genom att vara den enda hanen (dra helst inga parelleller till människor), Madicken mer genom att ta vad hon vill ha.

Madicken kom till mig från Eragons i höstas, och hon är tre år gammal. Ett vansinnigt vackert djur, jag kan sitta och bara titta på henne och förundras. Just nu är hon nyklippt för sommaren och ser lite hackig ut i pälsen, men ändå så otroligt söt.

Till sättet är hon bestämd, lite missnöjd och full of herself. Samt charmig, go och mysig. Hon pussas på munnen när vi kollar på teve, men markerar samtidigt att hon inte är riktigt nöjd. Fast när hon legat bredvid mig på en handduk i nån kvart så brukar det gå bra att somna tycker hon.

Förutsatt dock att hon är ensam upptagen i famnen. Är någon av de andra med leder det mest till gnäll och tandagnissel.

Jag köpte alltså Madicken som vuxen, i oktober förra året. Då kom hon till mig tillsammans med Alindrine, som då var bebis. Madicken är en sheltie som från början kommer från en uppfödare. Hennes förra ägare lämnade henne till omplacering för att hon inte kunde få fler ungar. Jag tycker det var konstigt resonerat, men men. Dessutom hade hon ju aldrig hamnat hos mig om hon inte lämnats in för adoption.

Det enda jag kan tycka är lite tråkigt är att vi inte kommer få lika lång tid tillsammans, som man får när man skaffar ett yngre djur. Det är ju en egoistisk tanke i och för sig, och jag försöker njuta av varje dag jag har förmånen att dela med Madicken.

(Nu lät jag som en klyscha, men det är faktiskt sant.)

Lara och Alindrine

Älsklingar! Finns det något bättre än marsvin i en obäddad säng? När jag vaknar klockan fem och inte kan somna om brukar jag plocka upp en av dem som får ligga på min mage och gosa fram till klockan kvart i sex då jag har den stora glädjen att kliva upp.

Lara har de mest underbara svarta ögon. Hela hon är vansinnigt söt.

Alindrines röda ögon är nästan det jag älskar mest med hennes utseende. Kombon röda ögon och golden/blue/white som hon är är bara helt underbar!

Att hon sen är den goaste du kan hitta i sättet gör inte direkt saken sämre.

Jag fortsätter min mission att tämja Lara. Det går sådär. I famnen myser hon men i buren är det ränna runt som gäller.

Nu bilder på Charlie och Madicken. Fast det kommer ju komma i omvänd ordning för er.

Länge sen

.. Jag skrev något här och det beror på att det hänt sjukt mycket de senaste två veckorna.
Inte minst har LARA flyttat hem till mig. Denna lilla flicka hette Barbie tidigare, och även om jag gillar både plast och rosa gillade jag inte just det namnet på just henne.
Så det blev Lara, efter mitt första marsvin.

Lara är vansinnigt nyfiken och pigg men springer tyvärr för livet när hon ska plockas upp ur buren. Detta beteende har nu i viss mån smittat av sig på Alindrine, så jag har kört tämjning framför tv:n någon vecka i streck nu. Dessa mina minsta tjejer lägger sig gärna skavföttes och sover när de är uppe i famnen. Ljuvligt söta!

Lara kommer från Eragons och hon hade misskötts å det grövsta hos sin tidigare ägare, som låtit henne gå med hane 24/7 och få kull på kull på kull med ungar. Djurplågeri!
När jag för första gången såg henne på Eragons hade hon två bebisar och vägde lite över 600 gram. Inte okej! Nu har hon dock ökat i vikt till 820 gram. Vi trodde ju tidigare att hon kunde vara omparad och dräktig igen men så verkar det inte vara. Verkligen tur, för frågan är om hon klarat en kull till i sitt svaga tillstånd.

Nu bor hela flocken - Lara, Alindrine, Madicken och Charlie - tillsammans i två sammansatta enmetersburar i köket.

De var på pensionat på Eragons under helgen, tydligen hade de haft himla skoj i en hängmatta där. Så jag har bestämt mig för att beställa två hängmattor på nätet. 74 kronor styck tycker jag att verkar prisvärt.
Finns på http://www.fiasbutik.com

En trimmer behöver jag också köpa till mina långhår. Går ganska långsamt att klippa dem med sax, men en kort frisyr är ju ett måste i sommarvärmen.

Återkommer. Med bilder.

Life goes on.. typ

Satt i bilen på väg till ett jobb idag när jag kom att tänka på Nikita, hennes mjuka päls, hur hon ruskade på sig när man kliade henne bakom örat och jag kände en våg av saknad.
Aldrig mer. Jag kommer aldrig mer att få hålla henne, kela med henne, ta upp henne och pussa henne.
Tanken på aldrig mer fyller mig med sorg.
Vissa kanske tycker det är banalt att känna så för ett marsvin, men det är folk som aldrig haft förmånen att vara nära dessa små vänliga djur, som faktiskt vill alla gott.

Som Irene säger - det är fantastiskt med varelser som är så genuint snälla som marsvin.

Gravida lilla Barbie flyttar hem till mig från Eragons på onsdag. Burens primadonna Madicken har varit där sedan i söndags för att de ska få vänja sig vid varandra. Dräktiga honor är ju mycket känsliga för stress. Men enligt sms från Irene går det riktigt bra mellan dem, vilket är jätteroligt.

Ungarna kommer förhoppningsvis ut friska och fina om en månad. Jag ska inte behålla ungarna.
(Intalar jag mig. Jag vet ju hurdan jag är. Marsvinsmissbrukare, hette det visst.)

Nästa gång kommer en presentation av den nya flocken!

Min lilla älskade vän

Nikita är borta. Det är bara två veckor sedan jag skrev inlägget om henne, att jag ville ha henne kvar hos mig länge länge till.
Så blev det inte.

Igår när jag kom hem var hon sned i ansiktet, och förvirrad. Jag bäddade med handdukar och tyger i buren och gav henne smärtstillande. Jag beredde mig på att åka in och avliva henne akut dagen efter, det vill säga idag.
Jag hoppades att hon skulle bli bättre, men inom mig visste jag att det var kört.

Jag vaknade ovanligt tidigt idag, klockan sex. Jag slogs av hur tyst det var i rummet. Även Charlie och Madicken ute i köket var helt tysta.
Jag fick känslan av att Nikita nog var död. Och det var hon. Hon låg på sidan i buren, utsträckt.
Jag är fylld av saknad, och av dåligt samvete - trots att jag vet att jag inte kunde gjort mer än vad jag gjorde.

Irene ringde och hon trodde att Nikita troligen dött av en hjärnblödning. Jag hoppas verkligen att hon slapp lida.

Nikita - du var den finaste, vitaste, ulligaste och bästa vän man någonsin kunde ha. Jag hoppas du väntar på mig på de gröna ängarna, så att jag än en gång kan få lyfta upp dig i min famn och pussa dig. Jag saknar dig så!